Sydsvenskan vill inget lära

Det är svårt att hitta en mer slätstruken text om integration än Sydsvenskans. Ibland ser man tecken på att debatten är påväg att tina upp, att de mest verklighetsfrånvända argumentationslinjerna är på väg att överges. Till räddningen för "huvudet i sanden"-politiken kommer dock sydsvenskan inridande på sin vita springare:

"Drivkrafter i all ära – det är ett cyniskt system. En utgångspunkt tycks vara att integrationen skulle fungera om fler invandrare bara lade manken till. Som om alla de, inte sällan traumatiserade, flyktingar som berörs har möjlighet och förmåga att snabbt etablera sig i landet. Och som om de alltid mottas med öppna armar i olika samhälleliga sammanhang."

Ämnet är den danska integrationspolitiken, vilken tyvärr sällan behandlas ens någorlunda hederligt i svensk press. Ändå hade man kunnat hoppas på ett något bättre försök. För det första påstås(oklart explicit eller implicit) att alla(eller i alla fall en majoritet) av de som invandrar till Danmark består av traumatiserade flyktingar. Endast 1095 av 46543 invandrare var asylinvandrare år 2006. Det säger snarare något om Sydsvenskans syn på invandrare än något om danskarna. (Intressant är också att Sydsvenskan trots att man anser att invandrare inte är förmögna att snabbt etablera sig i samhället försvarar en generös invandringspolitik. Det kan man göra, men då erkänner man också att en sådan politik för med sig enorma kostnader. Detta berörs dock inte i texten.)

För det andra ser jag inte någonting cyniskt i ett samhälle som ställer krav på de som vill bli en del av det. Det är ett system som belönar drivna människor som är beredda att anpassa sig till sitt nya hemland. Det är också ett system som är hållbart i längden - ett samhälle som skapar en enhet av människor från radikalt olika bakgrunder istället för att degenerera till en mängd parallella gemenskaper, utan beröringspunkter sinsemellan.

För Sydsvenskan är "den skyddsbehövande flyktingen" migrationspolitikens "självklara fokus". Men i en värld av konflikter är antalet skyddsbehövande flyktingar närmast oändligt. Inga insatser, oavsett hur stora, från Danmark eller Sverige kan förändra detta i nämnvärd omfattning. Frågan är då om vi som ett samhälle, drivna av den nye vite mannens börda, vill släppa alla hänsyn till förnuft och sans vad gäller invandringen eller om vi är beredda att ställa samma krav på invandrare som vi ställer på oss själva.