Jimme Åkessons och Gudrun Schymans debatt om våldtäkter på SVT Play var bra, om än något kaotisk. Kanske just tack vare kaoset, då svensk politisk debatt i valrörelsen i övrigt kommit att bli en studie i triangulering. Bara att dessa frågor tas upp är väldigt intressant i sig, men framförallt eftersom få partier har en konsekvent hållning i frågan. Sverigedemokraterna tar(givetvis) upp hederskulturen som återfinns bland vissa invandrargrupper, dessa gruppers överrepresentation i våldtäktsstatistiken och det brutala könsapartheid som finns i många länder inom islams kultursfär. FI pekar på de gamla könsrollerna våldtäktsproblematikens unversialitet. Sverigedemokraterna är socialt konservativa nationalister medan FI är socialradikala universalister. Ändå är det Åkesson som gör en universialistisk poäng av globala skillnader när det kommer till kvinnors rättigheter, och Schyman kan knappast skaka av sig kritiken på grund av sin trovärdighet i frågan. Ja, kvinnors underordning är global. Det betyder dock inte att mekanismerna är desamma, annat än på en väldigt abstrakt nivå. Hedersproblematiken, där kvinnans heder knyts till familjens och släktens är till exempel svår att passa in i det svenska samhällets extrema individualism. Och någon gång måste gradskillnaderna bli så stora att de underliggande likheterna förlorar sin relevans. Jag menar inte att svenska kvinnor är helt jämställda med männen, men när vissa länder gjort kvinnohat till en bärande statsideologi, ja då är det något annat än 4700 kr i löneskillnad. Båda bör bekämpas, men om man inte ser skillnaden riskerar man att prioritera helt fel.

Jag har inte mycket till övers för (sd):s socialkonservatism, men jag skulle inte vara speciellt förvånad om Åkessons statistik, med 50% av våldtäkterna begångna av män med utländsk bakgrund, stämmer. Åkesson har dessutom rätt när det kommer till situationen för kvinnor i mellanöstern. Jag håller inte med FI om speciellt mycket av sakfrågorna, men den grundläggande individualistiska, progressiva inställningen delar även jag. Det intressanta vore om någon vågade kritisera invandringen och mångkulturen som -ism från ett liberalt, progressivt och universialistiskt perspektiv. Dessa röster finns, på nätet och i viss mån i media, men knappast i dagspolitiken.

Krisen i debatten om liberalismen

Sverker Lenas skriver idag i DN ytterligare ett inlägg i sommarens stora debatt om liberalismen. Eller snarare sommarens stora debatt på kultursidorna, ett medium som är synnerligt illa lämpat att föra debatt igenom, något som även reflekteras i den låga nivån på många av inläggen. Lenas inlägg tillhör de sämre av de jag har läst. Idén är att "liberalismen" innehåller djupa inbyggda problem som gör att den inte alls är så universialistisk som den utgör sig för att vara. Att många liberaler ibland har hamnat väldigt fel går inte att bestrida. Lenas nämner stödet för kriget i Irak idag och imperialismens härjningar under 1800-talet. Fler exempel är det oreflekterande stöd som "The War on Drugs" fått eller det svek som en missriktad tolerans av könsapartheid och teokrati i mellanöstern inneburit. Lenas menar dock att vi inte har att göra med "snedsteg" hos liberaler utan med ett fel i liberalismens(vad den nu definieras som) väsen. Hur visar han då detta? Jo, genom att peka på just snedsteg hos de två liberalerna Mill och de Tocqueville. Ridå.

Jag är ingen auktoritet på varesig Mill eller Tocqueville, men det behöver man knappast heller vara för att kunna avfärda Lenas argumentation som, ja, grund. Det enda som som Lenas belägger är att vissa, förvisso centrala, gestalter inom liberalismen formats av imperialistiskt tankegods. Enkelt uttryckt delade Mill upp världen i de som var värdiga liberalismen och de som inte var det. Finns det liberaler som använder liknande argument idag? Ja, visst. Men det är knappast en bärande liberal tes eller ens ett fenomen som är vanligare bland liberaler än bland vänstersympatisörer - snarare tvärt om(idéer om att det är ett uttryck för nykolonialism att kräva lika rättigheter för kvinnor i t ex Somalia som för de som lever i Sverige finns sannerligen i överflöd på vänsterkanten, och hur hedersmord först behandlades i västvärlden kan också få agera exempel).

Att liberaler ofta hamnat fel under historien är sant. Att påstå något annat kräver en viss moralisk och intellektuell flexibilitet. Men om liberalismen brett kan förstås som en universialistisk ideologi som syftar till att öka friheten hos individuella subjekt blir det rätt platt att anklaga ideologin som sådan för bristande universialism. Då framför man nämligen just en liberal kritik.