Kristet snömos

Företrädare för kristna samfund skriver idag på DN Debatt(Är vi beredda att älska juden och muslimen?). Som vanligt när det kommer till de här frågorna är argumentationen rätt rörig och motsägelsefull, men grundtesen är att Sverige inte är så bra på att se till religiösa(icke-kristna) minoriteters behov. Nyckelmeningen återfinns mitt i inlägget: "Det behövs en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Här uttrycker religion samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt." I klarspråk: vi är trötta på att verka i det privata och vill börja lägga oss i människors liv på allvar igen. Och muslimer och judar utgör ett väldigt bra slagträ. Dels finns ett antal konkreta problem som författarna pekar på. Kritiken mot sd är slentrianmässig, men i huvudsak invändningsfri. Det är dock värt att beakta att sd är ett parti som ligger runt fyra procent och som får osannolikt mycket skit för förslag som majoritetsregeringar i andra länder redan genomfört. Det är mycket tråkigt att man väljer att blanda ihop militant islamism med islam i allmänhet när man kritiserar SÄPO:s terrorbekämpning. Och när man nämner de ökade hoten mot judar glömmer man passande nog att orsaken till denna ökning främst är attacker av muslimska invandrare. En poäng som är rätt vettig är den om svårigheterna för muslimer att kunna vara lediga på fredagar och under ramadan. Även om minoriteten rätt ofta måste vika sig för majoriteten i de här frågorna tror jag att det finns större utrymme för flexibilitet här. Frågan är också hur vettig bundenheten vid kristna högtider är i världens mest agnostiska och ateistiska land. Men det är en hyfsat perifer fråga. Man fortsätter med ett snömosdoftande hyllande av tolerans, vilket ekar rätt tomt. I princip duckar man för alla jobbiga normkonflikter med en vag hänvisning till "religionsfriheten"(som till sin natur bara kan vara en sammansättning av andra rättigheter. "Religionsfrihet" som begrepp är totalt onödigt, såtillvida att man inte vill ge religiösa rättigheter utöver de som alla medborgare har.) Passagen om burkor pekar på en väldigt vid tolerans, där samhället inte bör förbjuda klädseln ens på arbetsplatser(där det absolut kan vara befogat). Sammanfattningsvis famlar man efter halmstrån, och låtsas som att man är helt omedveten om de många svåra frågor som rests efter 9/11 och muhammedkarikatyrerna. När man ger religionen mer plats nedvärderar man också det icke-religiösa. Att ge religiösa bönerum, rätt att klä sig avvikande och ledighet när de önskar utan att göra motsvarande eftergifter åt ateister och agnostiker kan inte ses som rättvist. Att däremot behaga varje individs önskningar är omöjligt. Just på grund av pluralismen blir alltså individualismen nödvändig. Ge oss gärna som individer större möjligheter att leva våra liv som vi vill, att följa de ritualer som är meningsfulla för oss, men inse att religionens plats är i det privata och ingen annanstans.