Motsättningar försvinner inte för att man sopar dem under mattan

Vår utrikesminister skriver idag på Newsmill med anledning av debatten om det turkiska folkmordet. Jag kan sympatisera med idén att den lagstiftande församlingen inte bör göra markeringar av den här typen, men å andra sidan har jag bristande kunskaper rörande den svenska hållningen till andra folkmord i historien. Konsekvens är väldigt viktigt här. För mig väger dock argumenten för ett erkännande över. Frågan bör belysas och komma till allmän kännedom. Även om ett erkännande sannolikt inte skulle leda till någon större förändring i Turiket finns det ett värde och en plats för symbolpolitik ibland. Det jag hängde upp mig på i texten var istället följande passage:

Till detta skall också läggas en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt in I vårt svenska samhälle. Jag oroas av tonläget mellan organisationer I Sverige som företräder olika nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av vårt samhälle.

Det är ett märkligt sätt att resonera, då motsättningarna redan finns där. Att de skulle "föras in" i det svenska samhället är därför inte sant - de finns redan. Frågan är alltså hur de bör hanteras. Antingen kan man, som Bildt förespråkar, försöka tiga ihjäl dem. Jag ställer mig skeptisk till den strategin. Mer sannolikt än att svensk-turkarnas förnekelse av massmordet med tiden helt enkelt inom gruppen glöms bort, eller att svensk-turkarna själva gör upp med sin världsbild, är att tystnaden endast tillåter revisionismen att växa sig allt starkare(eller i alla fall bestå). Frågan är egentligen enkel: historikerna verkar vara eniga om händelsens karaktär av folkmord medan Turkiet, och många svenskar av turkiskt ursprung, förnekar detta. Att detta är en unken del av turkiska nationalismen, en del av skapandet av turkiskheten, framstår som rätt uppenbart. Frågan är alltså inte speciellt komplex och omstridd och det enda moraliskt rätta är att ställa sig på offrens och sanningens sida. Ett officiellt fördömande från Sveriges sida kommer säkert att leda till negativa reaktioner hos vissa. Konsekvenserna på ett diplomatiskt plan verkar dock vara begränsade, då Turkiet knappast kommer att agera speciellt kraftfullt. Man ska inte heller överdriva Sveriges intressen i Turkiet eller Sveriges makt att påverka landet. Här i Sverige kommer vissa svensk-turkar säkert att känna sig alienerade men det är en fråga där foten behöver sättas ned och debatten tas för eller senare. Bättre då att ta tjuren vid hornen och göra det nu och inte om 10, 20 eller 50 år.