Lars Vilks förtjänar vårt stöd

Att en mordkomplott mot Lars Vilks avslöjats på Irland har knappast undgått någon. Återigen blir debatten om yttrandefrihetens gränser högaktuell och hotet från islamismen plötsligt väldigt påtagligt. Man kan debattera detaljer fram och tillbaka, men pudelns kärna är att att en konstnär blivit föremål för en gränsöverskridande konspiration som syftat till att ända hans liv, motiverat av att han använt sin lagstadgade yttrandefrihet. Hur mycket man försöker relativisera och hur många stenar man än vänder på i försöken att ursäkta de skyldiga hamnar man ändå alltid här. I dagens Sverige kan konstnärer inte räkna med att åtnjuta den grundläggande friheten från våld om de väljer att säga "fel" saker. Det värsta är att de inte heller kan räkna med samhällets ovillkorliga stöd.

Det borde vara självklart att alla människor har rätt att kritisera även religion och religionsutövning. Att något av vissa människor uppfattas som heligt är snarare en anledning i sig till att granska och problematisera det. Var hade Europa och resten av västvärlden varit idag utan upplysningens ogenerade(och ibland kanske även okänsliga och onyanserade) kritik av dåtidens kristna etablissemang? Härav följer att kritik mot islam givetvis bör behandlas som all annan kritik och att muslimer bör tåla att icke-muslimer kritiserar både islams makt över människor men även tron i sig. Dessutom är islam idag på många sätt en reaktionär och förtryckande kraft som påverkar öven en miljard människor. Vad kunde vara mer angeläget att diskutera?

Det här är dock inte uppenbart för alla. Röster har höjts för att den kritik som framförts varit "onödig". För det första är det uppenbart att om ett par plumpa skämtteckningar kan leda till krav på omfattande inskränkningar i yttrandefriheten och allvarligt menade försök att mörda de ansvariga kostnärerna så ligger inte problemet i teckningarna i sig, utan hos de människor som reagerar helt oproportionerligt. Den som hotas till döden för sina alster är rimligen inte problemet i sammanhanget. För det andra tecknar det en en väldigt snäv syn på yttrandefriheten; denna är bara till för att garantera alltigenom sakliga och till 100% "nödvändiga" uttryck. En syn där yttrandefriheten är något som ges selektivt, motvilligt, en yttrandefrihet som bara bör utnyttjas när man måste. En unken och instrumentell syn i min mening. Yttrandefriheten bör användas såsom vi medborgare behagar och staten bara ingripa om det finns väldigt starka skäl att göra så. Det är inte upp till staten att reglera vårt sätt att uttrycka oss för att komma så nära perfektion som möjligt i det offentliga samtalet. Det offentliga samtalet är ingen saklighetsfabrik vars effektivitet staten har att maximera.

Istället för att ägna tid åt att misstänkliggöra konstnärers motiv borde vi konstatera att de i det stora hela är oväsentliga. Vi borde istället intressera oss för de ideologier som motiverat de sju på Irland att vilja mörda en människa över en teckning och för ett samhällsklimat där Islam ses som fredat från upplysningens kritik.