Jimme Åkessons och Gudrun Schymans debatt om våldtäkter på SVT Play var bra, om än något kaotisk. Kanske just tack vare kaoset, då svensk politisk debatt i valrörelsen i övrigt kommit att bli en studie i triangulering. Bara att dessa frågor tas upp är väldigt intressant i sig, men framförallt eftersom få partier har en konsekvent hållning i frågan. Sverigedemokraterna tar(givetvis) upp hederskulturen som återfinns bland vissa invandrargrupper, dessa gruppers överrepresentation i våldtäktsstatistiken och det brutala könsapartheid som finns i många länder inom islams kultursfär. FI pekar på de gamla könsrollerna våldtäktsproblematikens unversialitet. Sverigedemokraterna är socialt konservativa nationalister medan FI är socialradikala universalister. Ändå är det Åkesson som gör en universialistisk poäng av globala skillnader när det kommer till kvinnors rättigheter, och Schyman kan knappast skaka av sig kritiken på grund av sin trovärdighet i frågan. Ja, kvinnors underordning är global. Det betyder dock inte att mekanismerna är desamma, annat än på en väldigt abstrakt nivå. Hedersproblematiken, där kvinnans heder knyts till familjens och släktens är till exempel svår att passa in i det svenska samhällets extrema individualism. Och någon gång måste gradskillnaderna bli så stora att de underliggande likheterna förlorar sin relevans. Jag menar inte att svenska kvinnor är helt jämställda med männen, men när vissa länder gjort kvinnohat till en bärande statsideologi, ja då är det något annat än 4700 kr i löneskillnad. Båda bör bekämpas, men om man inte ser skillnaden riskerar man att prioritera helt fel.

Jag har inte mycket till övers för (sd):s socialkonservatism, men jag skulle inte vara speciellt förvånad om Åkessons statistik, med 50% av våldtäkterna begångna av män med utländsk bakgrund, stämmer. Åkesson har dessutom rätt när det kommer till situationen för kvinnor i mellanöstern. Jag håller inte med FI om speciellt mycket av sakfrågorna, men den grundläggande individualistiska, progressiva inställningen delar även jag. Det intressanta vore om någon vågade kritisera invandringen och mångkulturen som -ism från ett liberalt, progressivt och universialistiskt perspektiv. Dessa röster finns, på nätet och i viss mån i media, men knappast i dagspolitiken.

Krisen i debatten om liberalismen

Sverker Lenas skriver idag i DN ytterligare ett inlägg i sommarens stora debatt om liberalismen. Eller snarare sommarens stora debatt på kultursidorna, ett medium som är synnerligt illa lämpat att föra debatt igenom, något som även reflekteras i den låga nivån på många av inläggen. Lenas inlägg tillhör de sämre av de jag har läst. Idén är att "liberalismen" innehåller djupa inbyggda problem som gör att den inte alls är så universialistisk som den utgör sig för att vara. Att många liberaler ibland har hamnat väldigt fel går inte att bestrida. Lenas nämner stödet för kriget i Irak idag och imperialismens härjningar under 1800-talet. Fler exempel är det oreflekterande stöd som "The War on Drugs" fått eller det svek som en missriktad tolerans av könsapartheid och teokrati i mellanöstern inneburit. Lenas menar dock att vi inte har att göra med "snedsteg" hos liberaler utan med ett fel i liberalismens(vad den nu definieras som) väsen. Hur visar han då detta? Jo, genom att peka på just snedsteg hos de två liberalerna Mill och de Tocqueville. Ridå.

Jag är ingen auktoritet på varesig Mill eller Tocqueville, men det behöver man knappast heller vara för att kunna avfärda Lenas argumentation som, ja, grund. Det enda som som Lenas belägger är att vissa, förvisso centrala, gestalter inom liberalismen formats av imperialistiskt tankegods. Enkelt uttryckt delade Mill upp världen i de som var värdiga liberalismen och de som inte var det. Finns det liberaler som använder liknande argument idag? Ja, visst. Men det är knappast en bärande liberal tes eller ens ett fenomen som är vanligare bland liberaler än bland vänstersympatisörer - snarare tvärt om(idéer om att det är ett uttryck för nykolonialism att kräva lika rättigheter för kvinnor i t ex Somalia som för de som lever i Sverige finns sannerligen i överflöd på vänsterkanten, och hur hedersmord först behandlades i västvärlden kan också få agera exempel).

Att liberaler ofta hamnat fel under historien är sant. Att påstå något annat kräver en viss moralisk och intellektuell flexibilitet. Men om liberalismen brett kan förstås som en universialistisk ideologi som syftar till att öka friheten hos individuella subjekt blir det rätt platt att anklaga ideologin som sådan för bristande universialism. Då framför man nämligen just en liberal kritik.

Kristet snömos

Företrädare för kristna samfund skriver idag på DN Debatt(Är vi beredda att älska juden och muslimen?). Som vanligt när det kommer till de här frågorna är argumentationen rätt rörig och motsägelsefull, men grundtesen är att Sverige inte är så bra på att se till religiösa(icke-kristna) minoriteters behov. Nyckelmeningen återfinns mitt i inlägget: "Det behövs en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Här uttrycker religion samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt." I klarspråk: vi är trötta på att verka i det privata och vill börja lägga oss i människors liv på allvar igen. Och muslimer och judar utgör ett väldigt bra slagträ. Dels finns ett antal konkreta problem som författarna pekar på. Kritiken mot sd är slentrianmässig, men i huvudsak invändningsfri. Det är dock värt att beakta att sd är ett parti som ligger runt fyra procent och som får osannolikt mycket skit för förslag som majoritetsregeringar i andra länder redan genomfört. Det är mycket tråkigt att man väljer att blanda ihop militant islamism med islam i allmänhet när man kritiserar SÄPO:s terrorbekämpning. Och när man nämner de ökade hoten mot judar glömmer man passande nog att orsaken till denna ökning främst är attacker av muslimska invandrare. En poäng som är rätt vettig är den om svårigheterna för muslimer att kunna vara lediga på fredagar och under ramadan. Även om minoriteten rätt ofta måste vika sig för majoriteten i de här frågorna tror jag att det finns större utrymme för flexibilitet här. Frågan är också hur vettig bundenheten vid kristna högtider är i världens mest agnostiska och ateistiska land. Men det är en hyfsat perifer fråga. Man fortsätter med ett snömosdoftande hyllande av tolerans, vilket ekar rätt tomt. I princip duckar man för alla jobbiga normkonflikter med en vag hänvisning till "religionsfriheten"(som till sin natur bara kan vara en sammansättning av andra rättigheter. "Religionsfrihet" som begrepp är totalt onödigt, såtillvida att man inte vill ge religiösa rättigheter utöver de som alla medborgare har.) Passagen om burkor pekar på en väldigt vid tolerans, där samhället inte bör förbjuda klädseln ens på arbetsplatser(där det absolut kan vara befogat). Sammanfattningsvis famlar man efter halmstrån, och låtsas som att man är helt omedveten om de många svåra frågor som rests efter 9/11 och muhammedkarikatyrerna. När man ger religionen mer plats nedvärderar man också det icke-religiösa. Att ge religiösa bönerum, rätt att klä sig avvikande och ledighet när de önskar utan att göra motsvarande eftergifter åt ateister och agnostiker kan inte ses som rättvist. Att däremot behaga varje individs önskningar är omöjligt. Just på grund av pluralismen blir alltså individualismen nödvändig. Ge oss gärna som individer större möjligheter att leva våra liv som vi vill, att följa de ritualer som är meningsfulla för oss, men inse att religionens plats är i det privata och ingen annanstans.

Sydsvenskan vill inget lära

Det är svårt att hitta en mer slätstruken text om integration än Sydsvenskans. Ibland ser man tecken på att debatten är påväg att tina upp, att de mest verklighetsfrånvända argumentationslinjerna är på väg att överges. Till räddningen för "huvudet i sanden"-politiken kommer dock sydsvenskan inridande på sin vita springare:

"Drivkrafter i all ära – det är ett cyniskt system. En utgångspunkt tycks vara att integrationen skulle fungera om fler invandrare bara lade manken till. Som om alla de, inte sällan traumatiserade, flyktingar som berörs har möjlighet och förmåga att snabbt etablera sig i landet. Och som om de alltid mottas med öppna armar i olika samhälleliga sammanhang."

Ämnet är den danska integrationspolitiken, vilken tyvärr sällan behandlas ens någorlunda hederligt i svensk press. Ändå hade man kunnat hoppas på ett något bättre försök. För det första påstås(oklart explicit eller implicit) att alla(eller i alla fall en majoritet) av de som invandrar till Danmark består av traumatiserade flyktingar. Endast 1095 av 46543 invandrare var asylinvandrare år 2006. Det säger snarare något om Sydsvenskans syn på invandrare än något om danskarna. (Intressant är också att Sydsvenskan trots att man anser att invandrare inte är förmögna att snabbt etablera sig i samhället försvarar en generös invandringspolitik. Det kan man göra, men då erkänner man också att en sådan politik för med sig enorma kostnader. Detta berörs dock inte i texten.)

För det andra ser jag inte någonting cyniskt i ett samhälle som ställer krav på de som vill bli en del av det. Det är ett system som belönar drivna människor som är beredda att anpassa sig till sitt nya hemland. Det är också ett system som är hållbart i längden - ett samhälle som skapar en enhet av människor från radikalt olika bakgrunder istället för att degenerera till en mängd parallella gemenskaper, utan beröringspunkter sinsemellan.

För Sydsvenskan är "den skyddsbehövande flyktingen" migrationspolitikens "självklara fokus". Men i en värld av konflikter är antalet skyddsbehövande flyktingar närmast oändligt. Inga insatser, oavsett hur stora, från Danmark eller Sverige kan förändra detta i nämnvärd omfattning. Frågan är då om vi som ett samhälle, drivna av den nye vite mannens börda, vill släppa alla hänsyn till förnuft och sans vad gäller invandringen eller om vi är beredda att ställa samma krav på invandrare som vi ställer på oss själva.

Om en unken syn på nationen

Gürcan Ozaksel skriver idag på Newsmill att han och "100 000 andra turk-svenskar" aldrig mer kommer att rösta på socialdemokraterna. Detta eftersom riksdagsbeslutet om att beteckna det armeniska folkmordet som just ett folkmord stämplar alla turkar som mördare. För det första tycker jag att det är osmakligt av Ozaksel att göra sig till talesman för alla människor av turkisk härkomst i Sverige, även om förnekelsen av övergreppen verkar ha sitt grepp om en skrämmande hög andel av alla turkar. Det är knappast så att alla turk-svenskar kommer att överge (s) och vissa motsätter sig säkert inte riksdagens beslut. Ozaksels artikel ger uttryck för en syn på människor som helt lojala med sin etniska bakgrund och på det turkiska folket som en enhetlig organism. Det finns faktiskt turkar som ser nyktert på historien - nobelpristagaren Orhan Pamuk är ett exempel. Även om dessa skulle vara en liten minoritet är det unket att klumpa ihop alla människor av en viss bakgrund. Att riksdagens handlande kommer att få även inrikespolitiska konsekvenser är dock sant och något jag berörde i inlägget nedan.

För det andra påstås i artikeln att beslutet stämplar alla turkar som mördare. Det är helt enkelt inte sant. Det stämplar inte ens alla turkar som levde år 1915 som mördare, eller ens alla de inom det militära och civila etablissemanget som faktiskt kunnat göra något åt tragedin, utan bara de som faktiskt släckte livet hos en dryg miljon människor under de mörka åren. Turkar idag har ingen moralisk skuld för övergreppen. De enda som utpekas som något är de som förnekar folkmordet - men inte som mördare, märk väl, utan som historierevisionister. Även här kommer de problematiska aspekterna av den turkiska nationalismen upp i dagen. Att vara stolt över och identifiera sig med sitt land är i sig inte något klandervärt(även om det ibland för svenskar framställs så i den svenska debatten), men det kräver att man har en nykter syn på historien. Precis som man kan vara stolt över Sveriges många framgångar utan att förneka det svenska imperialismens offer eller de tyska trupptransporterna under andra världskriget kan man vara stolt turk utan att förneka övergreppen mot minoriteter. Den nuvarande turkiska hållningen bidrar dock bara till att cementera bilden av landet som en förtryckets och förnekelsens bastion.

Motsättningar försvinner inte för att man sopar dem under mattan

Vår utrikesminister skriver idag på Newsmill med anledning av debatten om det turkiska folkmordet. Jag kan sympatisera med idén att den lagstiftande församlingen inte bör göra markeringar av den här typen, men å andra sidan har jag bristande kunskaper rörande den svenska hållningen till andra folkmord i historien. Konsekvens är väldigt viktigt här. För mig väger dock argumenten för ett erkännande över. Frågan bör belysas och komma till allmän kännedom. Även om ett erkännande sannolikt inte skulle leda till någon större förändring i Turiket finns det ett värde och en plats för symbolpolitik ibland. Det jag hängde upp mig på i texten var istället följande passage:

Till detta skall också läggas en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt in I vårt svenska samhälle. Jag oroas av tonläget mellan organisationer I Sverige som företräder olika nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av vårt samhälle.

Det är ett märkligt sätt att resonera, då motsättningarna redan finns där. Att de skulle "föras in" i det svenska samhället är därför inte sant - de finns redan. Frågan är alltså hur de bör hanteras. Antingen kan man, som Bildt förespråkar, försöka tiga ihjäl dem. Jag ställer mig skeptisk till den strategin. Mer sannolikt än att svensk-turkarnas förnekelse av massmordet med tiden helt enkelt inom gruppen glöms bort, eller att svensk-turkarna själva gör upp med sin världsbild, är att tystnaden endast tillåter revisionismen att växa sig allt starkare(eller i alla fall bestå). Frågan är egentligen enkel: historikerna verkar vara eniga om händelsens karaktär av folkmord medan Turkiet, och många svenskar av turkiskt ursprung, förnekar detta. Att detta är en unken del av turkiska nationalismen, en del av skapandet av turkiskheten, framstår som rätt uppenbart. Frågan är alltså inte speciellt komplex och omstridd och det enda moraliskt rätta är att ställa sig på offrens och sanningens sida. Ett officiellt fördömande från Sveriges sida kommer säkert att leda till negativa reaktioner hos vissa. Konsekvenserna på ett diplomatiskt plan verkar dock vara begränsade, då Turkiet knappast kommer att agera speciellt kraftfullt. Man ska inte heller överdriva Sveriges intressen i Turkiet eller Sveriges makt att påverka landet. Här i Sverige kommer vissa svensk-turkar säkert att känna sig alienerade men det är en fråga där foten behöver sättas ned och debatten tas för eller senare. Bättre då att ta tjuren vid hornen och göra det nu och inte om 10, 20 eller 50 år.

Lars Vilks förtjänar vårt stöd

Att en mordkomplott mot Lars Vilks avslöjats på Irland har knappast undgått någon. Återigen blir debatten om yttrandefrihetens gränser högaktuell och hotet från islamismen plötsligt väldigt påtagligt. Man kan debattera detaljer fram och tillbaka, men pudelns kärna är att att en konstnär blivit föremål för en gränsöverskridande konspiration som syftat till att ända hans liv, motiverat av att han använt sin lagstadgade yttrandefrihet. Hur mycket man försöker relativisera och hur många stenar man än vänder på i försöken att ursäkta de skyldiga hamnar man ändå alltid här. I dagens Sverige kan konstnärer inte räkna med att åtnjuta den grundläggande friheten från våld om de väljer att säga "fel" saker. Det värsta är att de inte heller kan räkna med samhällets ovillkorliga stöd.

Det borde vara självklart att alla människor har rätt att kritisera även religion och religionsutövning. Att något av vissa människor uppfattas som heligt är snarare en anledning i sig till att granska och problematisera det. Var hade Europa och resten av västvärlden varit idag utan upplysningens ogenerade(och ibland kanske även okänsliga och onyanserade) kritik av dåtidens kristna etablissemang? Härav följer att kritik mot islam givetvis bör behandlas som all annan kritik och att muslimer bör tåla att icke-muslimer kritiserar både islams makt över människor men även tron i sig. Dessutom är islam idag på många sätt en reaktionär och förtryckande kraft som påverkar öven en miljard människor. Vad kunde vara mer angeläget att diskutera?

Det här är dock inte uppenbart för alla. Röster har höjts för att den kritik som framförts varit "onödig". För det första är det uppenbart att om ett par plumpa skämtteckningar kan leda till krav på omfattande inskränkningar i yttrandefriheten och allvarligt menade försök att mörda de ansvariga kostnärerna så ligger inte problemet i teckningarna i sig, utan hos de människor som reagerar helt oproportionerligt. Den som hotas till döden för sina alster är rimligen inte problemet i sammanhanget. För det andra tecknar det en en väldigt snäv syn på yttrandefriheten; denna är bara till för att garantera alltigenom sakliga och till 100% "nödvändiga" uttryck. En syn där yttrandefriheten är något som ges selektivt, motvilligt, en yttrandefrihet som bara bör utnyttjas när man måste. En unken och instrumentell syn i min mening. Yttrandefriheten bör användas såsom vi medborgare behagar och staten bara ingripa om det finns väldigt starka skäl att göra så. Det är inte upp till staten att reglera vårt sätt att uttrycka oss för att komma så nära perfektion som möjligt i det offentliga samtalet. Det offentliga samtalet är ingen saklighetsfabrik vars effektivitet staten har att maximera.

Istället för att ägna tid åt att misstänkliggöra konstnärers motiv borde vi konstatera att de i det stora hela är oväsentliga. Vi borde istället intressera oss för de ideologier som motiverat de sju på Irland att vilja mörda en människa över en teckning och för ett samhällsklimat där Islam ses som fredat från upplysningens kritik.