Sydsvenskan vill inget lära

Det är svårt att hitta en mer slätstruken text om integration än Sydsvenskans. Ibland ser man tecken på att debatten är påväg att tina upp, att de mest verklighetsfrånvända argumentationslinjerna är på väg att överges. Till räddningen för "huvudet i sanden"-politiken kommer dock sydsvenskan inridande på sin vita springare:

"Drivkrafter i all ära – det är ett cyniskt system. En utgångspunkt tycks vara att integrationen skulle fungera om fler invandrare bara lade manken till. Som om alla de, inte sällan traumatiserade, flyktingar som berörs har möjlighet och förmåga att snabbt etablera sig i landet. Och som om de alltid mottas med öppna armar i olika samhälleliga sammanhang."

Ämnet är den danska integrationspolitiken, vilken tyvärr sällan behandlas ens någorlunda hederligt i svensk press. Ändå hade man kunnat hoppas på ett något bättre försök. För det första påstås(oklart explicit eller implicit) att alla(eller i alla fall en majoritet) av de som invandrar till Danmark består av traumatiserade flyktingar. Endast 1095 av 46543 invandrare var asylinvandrare år 2006. Det säger snarare något om Sydsvenskans syn på invandrare än något om danskarna. (Intressant är också att Sydsvenskan trots att man anser att invandrare inte är förmögna att snabbt etablera sig i samhället försvarar en generös invandringspolitik. Det kan man göra, men då erkänner man också att en sådan politik för med sig enorma kostnader. Detta berörs dock inte i texten.)

För det andra ser jag inte någonting cyniskt i ett samhälle som ställer krav på de som vill bli en del av det. Det är ett system som belönar drivna människor som är beredda att anpassa sig till sitt nya hemland. Det är också ett system som är hållbart i längden - ett samhälle som skapar en enhet av människor från radikalt olika bakgrunder istället för att degenerera till en mängd parallella gemenskaper, utan beröringspunkter sinsemellan.

För Sydsvenskan är "den skyddsbehövande flyktingen" migrationspolitikens "självklara fokus". Men i en värld av konflikter är antalet skyddsbehövande flyktingar närmast oändligt. Inga insatser, oavsett hur stora, från Danmark eller Sverige kan förändra detta i nämnvärd omfattning. Frågan är då om vi som ett samhälle, drivna av den nye vite mannens börda, vill släppa alla hänsyn till förnuft och sans vad gäller invandringen eller om vi är beredda att ställa samma krav på invandrare som vi ställer på oss själva.

Om en unken syn på nationen

Gürcan Ozaksel skriver idag på Newsmill att han och "100 000 andra turk-svenskar" aldrig mer kommer att rösta på socialdemokraterna. Detta eftersom riksdagsbeslutet om att beteckna det armeniska folkmordet som just ett folkmord stämplar alla turkar som mördare. För det första tycker jag att det är osmakligt av Ozaksel att göra sig till talesman för alla människor av turkisk härkomst i Sverige, även om förnekelsen av övergreppen verkar ha sitt grepp om en skrämmande hög andel av alla turkar. Det är knappast så att alla turk-svenskar kommer att överge (s) och vissa motsätter sig säkert inte riksdagens beslut. Ozaksels artikel ger uttryck för en syn på människor som helt lojala med sin etniska bakgrund och på det turkiska folket som en enhetlig organism. Det finns faktiskt turkar som ser nyktert på historien - nobelpristagaren Orhan Pamuk är ett exempel. Även om dessa skulle vara en liten minoritet är det unket att klumpa ihop alla människor av en viss bakgrund. Att riksdagens handlande kommer att få även inrikespolitiska konsekvenser är dock sant och något jag berörde i inlägget nedan.

För det andra påstås i artikeln att beslutet stämplar alla turkar som mördare. Det är helt enkelt inte sant. Det stämplar inte ens alla turkar som levde år 1915 som mördare, eller ens alla de inom det militära och civila etablissemanget som faktiskt kunnat göra något åt tragedin, utan bara de som faktiskt släckte livet hos en dryg miljon människor under de mörka åren. Turkar idag har ingen moralisk skuld för övergreppen. De enda som utpekas som något är de som förnekar folkmordet - men inte som mördare, märk väl, utan som historierevisionister. Även här kommer de problematiska aspekterna av den turkiska nationalismen upp i dagen. Att vara stolt över och identifiera sig med sitt land är i sig inte något klandervärt(även om det ibland för svenskar framställs så i den svenska debatten), men det kräver att man har en nykter syn på historien. Precis som man kan vara stolt över Sveriges många framgångar utan att förneka det svenska imperialismens offer eller de tyska trupptransporterna under andra världskriget kan man vara stolt turk utan att förneka övergreppen mot minoriteter. Den nuvarande turkiska hållningen bidrar dock bara till att cementera bilden av landet som en förtryckets och förnekelsens bastion.

Motsättningar försvinner inte för att man sopar dem under mattan

Vår utrikesminister skriver idag på Newsmill med anledning av debatten om det turkiska folkmordet. Jag kan sympatisera med idén att den lagstiftande församlingen inte bör göra markeringar av den här typen, men å andra sidan har jag bristande kunskaper rörande den svenska hållningen till andra folkmord i historien. Konsekvens är väldigt viktigt här. För mig väger dock argumenten för ett erkännande över. Frågan bör belysas och komma till allmän kännedom. Även om ett erkännande sannolikt inte skulle leda till någon större förändring i Turiket finns det ett värde och en plats för symbolpolitik ibland. Det jag hängde upp mig på i texten var istället följande passage:

Till detta skall också läggas en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt in I vårt svenska samhälle. Jag oroas av tonläget mellan organisationer I Sverige som företräder olika nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av vårt samhälle.

Det är ett märkligt sätt att resonera, då motsättningarna redan finns där. Att de skulle "föras in" i det svenska samhället är därför inte sant - de finns redan. Frågan är alltså hur de bör hanteras. Antingen kan man, som Bildt förespråkar, försöka tiga ihjäl dem. Jag ställer mig skeptisk till den strategin. Mer sannolikt än att svensk-turkarnas förnekelse av massmordet med tiden helt enkelt inom gruppen glöms bort, eller att svensk-turkarna själva gör upp med sin världsbild, är att tystnaden endast tillåter revisionismen att växa sig allt starkare(eller i alla fall bestå). Frågan är egentligen enkel: historikerna verkar vara eniga om händelsens karaktär av folkmord medan Turkiet, och många svenskar av turkiskt ursprung, förnekar detta. Att detta är en unken del av turkiska nationalismen, en del av skapandet av turkiskheten, framstår som rätt uppenbart. Frågan är alltså inte speciellt komplex och omstridd och det enda moraliskt rätta är att ställa sig på offrens och sanningens sida. Ett officiellt fördömande från Sveriges sida kommer säkert att leda till negativa reaktioner hos vissa. Konsekvenserna på ett diplomatiskt plan verkar dock vara begränsade, då Turkiet knappast kommer att agera speciellt kraftfullt. Man ska inte heller överdriva Sveriges intressen i Turkiet eller Sveriges makt att påverka landet. Här i Sverige kommer vissa svensk-turkar säkert att känna sig alienerade men det är en fråga där foten behöver sättas ned och debatten tas för eller senare. Bättre då att ta tjuren vid hornen och göra det nu och inte om 10, 20 eller 50 år.

Lars Vilks förtjänar vårt stöd

Att en mordkomplott mot Lars Vilks avslöjats på Irland har knappast undgått någon. Återigen blir debatten om yttrandefrihetens gränser högaktuell och hotet från islamismen plötsligt väldigt påtagligt. Man kan debattera detaljer fram och tillbaka, men pudelns kärna är att att en konstnär blivit föremål för en gränsöverskridande konspiration som syftat till att ända hans liv, motiverat av att han använt sin lagstadgade yttrandefrihet. Hur mycket man försöker relativisera och hur många stenar man än vänder på i försöken att ursäkta de skyldiga hamnar man ändå alltid här. I dagens Sverige kan konstnärer inte räkna med att åtnjuta den grundläggande friheten från våld om de väljer att säga "fel" saker. Det värsta är att de inte heller kan räkna med samhällets ovillkorliga stöd.

Det borde vara självklart att alla människor har rätt att kritisera även religion och religionsutövning. Att något av vissa människor uppfattas som heligt är snarare en anledning i sig till att granska och problematisera det. Var hade Europa och resten av västvärlden varit idag utan upplysningens ogenerade(och ibland kanske även okänsliga och onyanserade) kritik av dåtidens kristna etablissemang? Härav följer att kritik mot islam givetvis bör behandlas som all annan kritik och att muslimer bör tåla att icke-muslimer kritiserar både islams makt över människor men även tron i sig. Dessutom är islam idag på många sätt en reaktionär och förtryckande kraft som påverkar öven en miljard människor. Vad kunde vara mer angeläget att diskutera?

Det här är dock inte uppenbart för alla. Röster har höjts för att den kritik som framförts varit "onödig". För det första är det uppenbart att om ett par plumpa skämtteckningar kan leda till krav på omfattande inskränkningar i yttrandefriheten och allvarligt menade försök att mörda de ansvariga kostnärerna så ligger inte problemet i teckningarna i sig, utan hos de människor som reagerar helt oproportionerligt. Den som hotas till döden för sina alster är rimligen inte problemet i sammanhanget. För det andra tecknar det en en väldigt snäv syn på yttrandefriheten; denna är bara till för att garantera alltigenom sakliga och till 100% "nödvändiga" uttryck. En syn där yttrandefriheten är något som ges selektivt, motvilligt, en yttrandefrihet som bara bör utnyttjas när man måste. En unken och instrumentell syn i min mening. Yttrandefriheten bör användas såsom vi medborgare behagar och staten bara ingripa om det finns väldigt starka skäl att göra så. Det är inte upp till staten att reglera vårt sätt att uttrycka oss för att komma så nära perfektion som möjligt i det offentliga samtalet. Det offentliga samtalet är ingen saklighetsfabrik vars effektivitet staten har att maximera.

Istället för att ägna tid åt att misstänkliggöra konstnärers motiv borde vi konstatera att de i det stora hela är oväsentliga. Vi borde istället intressera oss för de ideologier som motiverat de sju på Irland att vilja mörda en människa över en teckning och för ett samhällsklimat där Islam ses som fredat från upplysningens kritik.

Kort om brottslighet

Jerzy Sarnecki och Björn Fries skriver idag på SvD Brännpunkt: ”Hårdare tag” ger inte färre brott

Att utreda korrelationen mellan straff och brottslighet får vänta till någon annan gång, men jag vill anmärka på ett par saker i artikeln. Det första rör kanske snarare vad som inte finns där, nämligen brottsoffrens perspektiv, den moraliska aspekten och behovet av rättvisa för att skapa tilltro till samhällets institutioner. Att straffa människor för brott handlar inte bara om att avskräcka eller förebygga brott, utan också om att skipa rättvisa. Även om det inte vore samhällsekonomiskt lönsamt eller effektivt för att avskräcka andra brottslingar skulle det ändå vara rätt att straffa mördare och våldtäktsmän för sina brott. Det är oerhört viktigt att brottsoffer känner att deras skada tas på allvar. Den som blivit utsatt för ett brott bör se att förövaren straffas för det denne gjort sig skyldig till. Att göra våld på någon annans person är moraliskt fel och det måste samhället visa. Idag sker inte det i tillräckligt hög utsträckning i många fall. Det handlar också om tilltron till samhället. Om den som går till polisen vet att förövaren eventuellt, om rättegång kommer till stånd och han bedöms skyldig, straffas milt riskerar det att erodera samhällets trovärdighet och i slutändan utmana statens våldsmonopol. Så allvarlig är knappast situationen i Sverige, men det är viktigt att påminna sig om att det finns fler aspekter att ha i åtanke än de kriminologerna tar upp.

Det andra är uttalandena om att brottsligheten inte alls har ökat. Jag är nog mer beredd att lita på Ulf Petterssons diagram än den BRÅ-undersökning artikelförfattarna hänvisar till. Artikelförfattarna nämner dessutom bara ungdomsbrottsligheten och säger alltså ingenting om brottsligheten i stort. Det är lite konstigt när kritiken av det nuvarande systemet knappast bara handlat om kriminella unga.

Om fri invandring

Miljöpartiets vision om en helt fri invandring är en ganska bra indikator på samtalsklimatet rörande invandringen i dagens Sverige. MP menar att man på sikt bör införa en helt oreglerad invandring, detta trots att antalet migranter på sikt knappast lär minska; även om levnadsstandarden ökar i många länder ökar även folkmängden globalt. Dessutom är en framtid helt utan krig och konflikter en utopi och bör behandlas som en sådan. Ändå möter den här typen av argument knappast något större motstånd. Att argumentera mot en mer generös flyktingpolitik ses nog i många läger som ett vattentätt sätt att begå politiskt självmord, och det med rätta. Att fri invandring kommer att införas framstår dock som osannolikt, helt enkelt efter som det inte heller är en fråga som positivt engagerar speciellt många. Dessutom inser nog många politiker hur orealistiskt förslaget vore och väljer att i tystnad ignorera MP:s vision. Finns det då ens ett problem?

I min mening är svaret tveklöst ja. Inte på grund av det aktuella förslaget per se, utan eftersom kvalitén på debatten i stort är så låg. Den välkända maximen gör sig åter gällande: "Sverige är ett land som är så litet att det bara finns plats för en åsikt i taget". Antingen ställer man som minst upp för status quo, eller så blir man snabbt stämplad som främlingsfientlig(om man har otur kanske även som rasist). Men vad är det som säger att den nuvarande invandringens storlek(ca 100 000 individer per år) eller sammansättning(se SCB) skulle vara skriven i sten?När det kommer till andra politikområden är det naturligt att diskutera politikens utformning. Skattepolitik, socialpolitik etc diskuteras öppet och den politiska polemiken inriktar sig på ideologiska skillnader. När det kommer till invandringen är det dock mycket svårt att föra en konstruktiv debatt. Detta är väldigt problematiskt. Invandringen berör oss alla och påverkar samhället på en rad områden. Med tanke på de problem med segregation, brottslighet och arbetslöshet som allt mer kommit i blickfånget vore det naturligt att man också tittade på den förda politiken. Istället vill etablerade politiker rikta uppmärksamheten mot integrationspolitiken, det vill säga hur vi bäst hanterar de människor som redan invandrat hit. Det är dock märkligt att helt frikoppla de två områdena från varandra. Det borde vara självklart att invandringspolitiken grundar förutsättningarna för integrationspolitiken. Är huvuddelen av invandrarna högutbildade krävs en mindre aktiv integrationspolitik än om många är lågutbildade eller analfabeter; att integrera människor från nordeuropeiska länder är rimligen lättare än att integrera människor från mellanöstern eller Afrika, med en helt annan kulturell bakgrund.

En modern och upplyst politik ser inte skillnader hos människor som inte finns; det är rasism eller i alla fall kulturalism. Det är dock inget konstigt med att erkänna att människor har olika förutsättningar att lära sig språket och lyckas på arbetsmarknaden. Många länder, även de som ses som förebilder i debatten, är betydligt mer selektiva än Sverige, som i princip helt låter(och har låtit) invandrarnas behov styra. Även den historiska aspekten av invandring ignoreras helt - det är bara den momentana invandringstakten som är intressant, inte hur många människor som invandrat totalt sett. När någon räds föra fram argumentet att Sverige redan tagit emot en stor mängd människor, varav många inte integrerats i samhället och att vi därför nu bör dra ner invandringstakten läggs det genast i rasistlådan. Det är dock inte ett främlingsfientligt argument i sig. Det kan vara det, ett svepskäl, i ett samhälle med få invandrare eller i ett samhälle med många men väldigt väl integrerade utlandsfödda. I dag är ca 14% av Sveriges befolkning födda i ett annat land och Sverige har sedan 90-talet haft en väldigt öppen inställning till invandring. Många av dessa människor står idag utanför samhället. Att då hävda att varje uns av ökad restriktivitet skulle vara ett uttryck för intolerans framstår i det närmaste som parodiskt. Det är ett rationellt agerande, som tyvärr verkar omöjligt i det nuvarande politiska klimatet.

För att sammanfatta min poäng: politiken är sällan binär. Vilken invandring som är rimlig bestäms av en mängd faktorer och kan inte undanhållas kritik och debatt. Precis som man kan vara övertygad internationalist men ändå se bristerna i FN kan man förespråka invandring utan att blunda för att den inte kan vara hur stor som helst eller ske helt utan krav på de invandrande. Invandringen får aldrig bli en helig ko.