Kort om brottslighet

Jerzy Sarnecki och Björn Fries skriver idag på SvD Brännpunkt: ”Hårdare tag” ger inte färre brott

Att utreda korrelationen mellan straff och brottslighet får vänta till någon annan gång, men jag vill anmärka på ett par saker i artikeln. Det första rör kanske snarare vad som inte finns där, nämligen brottsoffrens perspektiv, den moraliska aspekten och behovet av rättvisa för att skapa tilltro till samhällets institutioner. Att straffa människor för brott handlar inte bara om att avskräcka eller förebygga brott, utan också om att skipa rättvisa. Även om det inte vore samhällsekonomiskt lönsamt eller effektivt för att avskräcka andra brottslingar skulle det ändå vara rätt att straffa mördare och våldtäktsmän för sina brott. Det är oerhört viktigt att brottsoffer känner att deras skada tas på allvar. Den som blivit utsatt för ett brott bör se att förövaren straffas för det denne gjort sig skyldig till. Att göra våld på någon annans person är moraliskt fel och det måste samhället visa. Idag sker inte det i tillräckligt hög utsträckning i många fall. Det handlar också om tilltron till samhället. Om den som går till polisen vet att förövaren eventuellt, om rättegång kommer till stånd och han bedöms skyldig, straffas milt riskerar det att erodera samhällets trovärdighet och i slutändan utmana statens våldsmonopol. Så allvarlig är knappast situationen i Sverige, men det är viktigt att påminna sig om att det finns fler aspekter att ha i åtanke än de kriminologerna tar upp.

Det andra är uttalandena om att brottsligheten inte alls har ökat. Jag är nog mer beredd att lita på Ulf Petterssons diagram än den BRÅ-undersökning artikelförfattarna hänvisar till. Artikelförfattarna nämner dessutom bara ungdomsbrottsligheten och säger alltså ingenting om brottsligheten i stort. Det är lite konstigt när kritiken av det nuvarande systemet knappast bara handlat om kriminella unga.

Om fri invandring

Miljöpartiets vision om en helt fri invandring är en ganska bra indikator på samtalsklimatet rörande invandringen i dagens Sverige. MP menar att man på sikt bör införa en helt oreglerad invandring, detta trots att antalet migranter på sikt knappast lär minska; även om levnadsstandarden ökar i många länder ökar även folkmängden globalt. Dessutom är en framtid helt utan krig och konflikter en utopi och bör behandlas som en sådan. Ändå möter den här typen av argument knappast något större motstånd. Att argumentera mot en mer generös flyktingpolitik ses nog i många läger som ett vattentätt sätt att begå politiskt självmord, och det med rätta. Att fri invandring kommer att införas framstår dock som osannolikt, helt enkelt efter som det inte heller är en fråga som positivt engagerar speciellt många. Dessutom inser nog många politiker hur orealistiskt förslaget vore och väljer att i tystnad ignorera MP:s vision. Finns det då ens ett problem?

I min mening är svaret tveklöst ja. Inte på grund av det aktuella förslaget per se, utan eftersom kvalitén på debatten i stort är så låg. Den välkända maximen gör sig åter gällande: "Sverige är ett land som är så litet att det bara finns plats för en åsikt i taget". Antingen ställer man som minst upp för status quo, eller så blir man snabbt stämplad som främlingsfientlig(om man har otur kanske även som rasist). Men vad är det som säger att den nuvarande invandringens storlek(ca 100 000 individer per år) eller sammansättning(se SCB) skulle vara skriven i sten?När det kommer till andra politikområden är det naturligt att diskutera politikens utformning. Skattepolitik, socialpolitik etc diskuteras öppet och den politiska polemiken inriktar sig på ideologiska skillnader. När det kommer till invandringen är det dock mycket svårt att föra en konstruktiv debatt. Detta är väldigt problematiskt. Invandringen berör oss alla och påverkar samhället på en rad områden. Med tanke på de problem med segregation, brottslighet och arbetslöshet som allt mer kommit i blickfånget vore det naturligt att man också tittade på den förda politiken. Istället vill etablerade politiker rikta uppmärksamheten mot integrationspolitiken, det vill säga hur vi bäst hanterar de människor som redan invandrat hit. Det är dock märkligt att helt frikoppla de två områdena från varandra. Det borde vara självklart att invandringspolitiken grundar förutsättningarna för integrationspolitiken. Är huvuddelen av invandrarna högutbildade krävs en mindre aktiv integrationspolitik än om många är lågutbildade eller analfabeter; att integrera människor från nordeuropeiska länder är rimligen lättare än att integrera människor från mellanöstern eller Afrika, med en helt annan kulturell bakgrund.

En modern och upplyst politik ser inte skillnader hos människor som inte finns; det är rasism eller i alla fall kulturalism. Det är dock inget konstigt med att erkänna att människor har olika förutsättningar att lära sig språket och lyckas på arbetsmarknaden. Många länder, även de som ses som förebilder i debatten, är betydligt mer selektiva än Sverige, som i princip helt låter(och har låtit) invandrarnas behov styra. Även den historiska aspekten av invandring ignoreras helt - det är bara den momentana invandringstakten som är intressant, inte hur många människor som invandrat totalt sett. När någon räds föra fram argumentet att Sverige redan tagit emot en stor mängd människor, varav många inte integrerats i samhället och att vi därför nu bör dra ner invandringstakten läggs det genast i rasistlådan. Det är dock inte ett främlingsfientligt argument i sig. Det kan vara det, ett svepskäl, i ett samhälle med få invandrare eller i ett samhälle med många men väldigt väl integrerade utlandsfödda. I dag är ca 14% av Sveriges befolkning födda i ett annat land och Sverige har sedan 90-talet haft en väldigt öppen inställning till invandring. Många av dessa människor står idag utanför samhället. Att då hävda att varje uns av ökad restriktivitet skulle vara ett uttryck för intolerans framstår i det närmaste som parodiskt. Det är ett rationellt agerande, som tyvärr verkar omöjligt i det nuvarande politiska klimatet.

För att sammanfatta min poäng: politiken är sällan binär. Vilken invandring som är rimlig bestäms av en mängd faktorer och kan inte undanhållas kritik och debatt. Precis som man kan vara övertygad internationalist men ändå se bristerna i FN kan man förespråka invandring utan att blunda för att den inte kan vara hur stor som helst eller ske helt utan krav på de invandrande. Invandringen får aldrig bli en helig ko.

Om pluralism och kultur

Debatten om det mångkulturella samhället har väl aldrig riktigt dött, men på sistone har de flammat upp med ovanlig intensitet. Katalysatorn var den här gången Dr. Mosa Sayeds avhandling "Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige", där han argumenterar för att kulturella faktorer bör kunna vara avgörande för vilket lands arvslagar som ska tillämpas. Då det här är mitt första inlägg så bör jag kanske erkänna att jag själv är på(förhoppningsvis god) väg att bli jurist, och jag har alldeles för stor respekt för mitt gebit för att göra några tvärsäkra, ogrundade uttalanden om juridiken i fallet. Det som intresserar mig mer är den debatt som följt i chockvågorna efter det att Sayed försvarat sin avhandling. Dilsa Demirbag-Sten får kanske sägas ha dragit igång det hela med ett inlägg på SvD Brännpunkt, Rättsförakt i mångkulturens namn. Demirbag-Sten står upp för de sekulära och liberala värden som idag präglar Sverige:

"Det finns ett tredje alternativ, som utgår från att vi kan leva tillsammans. Men det förutsätter att alla ska vara lika inför lagen och att våra grundlagar definierar vår minsta gemensamma moral. Den utgår från att det är individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Allt detta står tydligt i våra grundlagar."

Det här är en position som jag delar; endast individer har rättigheter. Abstrakta "kulturer" eller "religioner" har inga rättigheter och människor som delar en religiös eller kulturell gemenskap har endast rättigheter i sin egenskap av individer. Kristendomen, eller kristna, har inga speciella rättigheter, medan en enskild kristen givetvis åtnjuter samma yttrande- och tankefrihet som alla andra svenska medborgare. Demirbag-Stens(och min) ståndpunkt möter dock motstånd av Joel Halldorfs replik, Också majoritetskulturen kan gå vilse. I sin artikel menar Halldorf att dikotomin mellan kultur och individ är något partikulärt västerländskt och att individer i många samhällen anses vara oskiljbara från sin kultur. Halldorf menar därför att "minoritetskulturer" bör ges skydd.

Halldorf bygger sin argumentation på idén om den västerländska kulturens partikuläritet. Vad har han då att säga om detta? Inte speciellt mycket - Halldorf förklarar inte på vilket sätt den västerländska kulturen brister. Men har han rätt, och varför i så fall? För det första är det i det närmaste omöjligt att definiera ett begrepp som är så brett, men jag ska göra ett försök. Antagligen syftar Halldorf på att vår kultur betonar sekularism, rationalitet och individuell autonomi. Den gör också genom konceptet med mänskliga rättigheter anspråk på att vara universiell - en mänsklig rättighet gäller lika mycket i Sverige som i Irak. Är dessa rättigheter då universiella? Jag kan inte svara annat än ja. Varje människa har rätt till autonomi, till sitt liv, sin kropp och så vidare oavsett var hon föds. Menar man att det inte finns några universiella rättigheter och att allt beror på vilken kultur man föds i inställer sig direkt frågan om rättigheter kan variera hur mycket som helst - om till exempel könsstympning av småflickor är en etablerad del av en kultur, är då könsstympning moraliskt godtagbart för den kulturen? Kan slaveri vara okej? Människooffer? Om man anser att det finns en bortre gräns för vad som kan anses godtagbart inom en given kultur(något som de flesta antagligen tycker) har man ställt upp en nytt universialistiskt anspråk. I så fall handlar det snarare om hur omfattande man menar att universiella rättigheter är - något helt annat än att hävda att det inte finns några.

Den västerländska kulturen har kommit väldigt långt i att realisera dessa rättigheter vilket gör den betydligt mer "neutral och objektiv" än någon annan kultur. Däremot innebär det inte att den är perfekt, men det är betydligt mer konstruktivt att angripa de problem man ser än att avfärda hela paketet eftersom det inte till 100% lever upp till ett utopiskt ideal. Halldorf menar att vårt samhälle på grund av dessa brister utövar ett kulturellt tryck på minoritetsgrupper, som behöver skydd i form av rättigheter för sina kulturer för att kunna leva sina liv som de vill.

För det första så är frågan inte om den frihet vi njuter idag är total eller inte, utan vilken typ av samhälle som skapar så stor frihet som möjligt. Givetvis kan den rådande kulturen skapa ett tryck och begränsa människors livsval. Poängen är att det är något som sker i alla typer av samhällen. Ett samhälle som starkt betonar "sociala sammanhang", som majoriteten av världens samhällen enligt Halldorf gör begränsar också människors möjligheter. Det samhälle som Halldorf tecknar, med betydligt starkare minoritetskulturer skulle också skapa kulturella tryck på de individer som tillhörde de olika kulturerna. Jag ser inte hur ökad samhälleig splittring och likriktning inom olika kulturer skulle skapa möjligheter att "skapa alternativa identiteter och uttryckssätt" för någon. Snarare är förslaget ett recept på ett samhälle av parallella samhällen. Det hela bygger på att människor inom en och samma "kultur" delar värderingar, förhoppningar och mål i stor utsträckning, så att deras intressen därför sammanfaller. I princip förutsätter Halldorfs argumentation exakt den sortens essentialisering av människor utifrån kulturell bakgrund som så ofta brukar kritiseras i den allmänna debatten. Jag tror att mer förenar oss människor än vad som skiljer oss åt och att individen är den naturliga utgångspunkten när vi ser på hur samhället bör utformas, helt enkelt eftersom människor inte låter sig reduceras till en enda identitet. Det är inte bara vår etnicitet eller religiösa tillhörighet som definierar oss, utan vi är betydligt mer sammansatta än så. Därför bör vi inte behandlas olika på grund av tillhörighet till någon viss grupp, varesig i positivt eller negativt hänseende, utan som individer. I Halldorfs värld verkar dock världen bara bestå av kulturer, då vi bör vara tacksamma för att minoritetskulturerna fanns när majoritetskulturerna "gick vilse". Jag tycker istället att vi bör vara tacksamma för de modiga män och kvinnor som oavsett kulturell tillhörighet stod upp för det de ansåg vara rätt och vågade kritisera samhällen som tappat all vett och sans.